06.april har Fredrik Reinfeldt vært svensk statsminister i seks måneder. Liberaleren har bedt Dick Erixon om å kommentere allianseregjeringens første tid ved makten.
Det är inte ofta socialdemokraterna kastas ut ur regeringskansliet i Sverige. Och när det händer så hamnar stora delar av landets etablissemang i chocktillstånd. Det är bara tredje gången på över 70 år som en borgerlig statsminister har tagit över efter en socialdemokratisk. Och bara Thorbjörn Fälldin vann två val i rad.
Så det var en märklig stämning i Stockholm veckorna efter den borgerliga valsegern i september förra året. I de musik- och underhållningsprogram i TV- och radioprogram som i förbifarten nämnde regeringsskiftet utgick alla från att det var något dåligt, något hemskt, något totalt oväntat. Och det är inte bara medie- och underhållningsbranschen som totalt domineras av vänsterfolk. Alla statliga myndigheter har ju socialdemokratiskt tillsatt chefer.
Sverige var en enpartistat. Även bland företagsföreträdare fanns det många som ansåg att det var bättre att ha en socialdemokratisk regering, eftersom man med dem har upparbetade kontakter. Om det blir skifte i regeringen, betyder det nya ansikten och oprövade ministrar.
Men svenska folket ville se regeringsskifte 2006. Och den 6 april har det gått exakt ett halvår sedan Fredrik Reinfeldts regering tillträdde. Hur har man klarat sig? En utvärdering måste delas upp i två delar: det sakpolitiska hantverket, alltså beslut i politiska frågor, och å andra sidan mediebilden, diskussionen om regeringen i tidningar, radio och TV.
I det första avseendet har statsminister Fredrik Reinfeldt lyckats uppfylla exakt det han gick till val på. Stora reformer har genomförts snabbt: skatterna sänktes med upp till ett tusen kronor för låg- och medelinkomsttagare.
Skattesänkningen uppgår till nästan 40 miljarder svenska kronor och är alltså en stor budgetpost. Detta finansierades genom höjda premier i arbetslöshetsförsäkringen och genom sänkta bidragsnivåer för arbetslösa. Motivet för denna stora skatteomläggning har varit att det ska bli lönsammare att arbeta och mindre lönsamt att leva på bidrag.
Reinfeldts regering har också i snabb takt börjat avveckla statliga myndigheter och sälja ut statliga andelar i stora företag, som Telia.
Det som återstår av löften från valrörelsen är förenklingar av byråkrati och skatteregler för småföretagen. Detta är ett riktigt tilltrasslat område, så förändringarna dröjer. Men de ansvariga ministrarna försäkrar att dessa lättnader kommer. Och i slutet av mars meddelade regeringen att förmögenhetsskatten kommer att avskaffas redan i år.
Om man ser till sakpolitiken, så har Reinfeldts regering genomfört mer än någon annan svensk regering på så kort tid. Man har visat handlingskraft. Det är nästan så att man börjar undra vad regeringen ska göra när alla vallöften har infriats.
Den fråga jag ställer mig är om dessa förändringar räcker för att uppfylla valrörelsens huvudlöfte: att minska ”utanförskapet” och föra hundratusentals personer tillbaka till arbetsmarknaden från olika bidragssystem. Någonstans mellan 1-1,5 miljoner svenskar står utanför arbetsmarknaden.
Statsminister Reinfeldt har sagt att man inte ska behöva ändra i de arbetsrättsliga lagarna för att uppnå ökad sysselsättning. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (m) har ställt sig på fackföreningarnas sida i försvaret av den ”svenska modellen”, vilket betyder att fackföreningar kan blockera företag som inte skriver på kollektivavtal. Det har inneburit att unga kvinnor som startat små tjänsteföretag – som en salladsbar i Göteborg och en sminkbutik i Kristianstad – fått påhälsningar av fackpampar som hotat dem med att förstöra deras företag om de inte skriver på. Det har talats om fackets ”maffiametoder” mot småföretagarna. Men den borgerliga regeringen har försvarat facket.
Här kommer förmodligen den tuffaste frågan att uppstå under mandatperioden: kan regeringen stå fast vid stödet till fackföreningarna om sysselsättningen inte ökar? Eller ska regeringen se till sitt övergripande målet om minskat utanförskap, och föreslå liberaliseringar i svensk arbetsrätt så att företag vågar anställa?
Än så länge är detta inget problem för regeringen. Konjunkturen är god och antalet arbetstillfällen ökar.
Problem har regeringen däremot med massmedierna. Svåra problem.
Eftersom regeringen genomför exakt den politik man talade om före valet, har opposition och medier svårt att komma åt och finna angreppspunkter på regeringen när det gäller sakpolitik. Därför har man istället övergått i att jaga ministrarna för deras privatliv. Det har i vissa fall liknat rena personförföljelser. När sakpolitiken inte kan angripas, letar man efter ”skandaler” som har med deras personliga vandel att göra.
Detta sätt att angripa regeringen har varit mycket framgångsrik. Massmedierna lyckades jagade två ministrar till avgång inom en månad. Och under våren har man gjort allt för att försöka tvinga fram utrikesminister Carl Bildts avgång. Detta trots att ingen av de borgerliga ministrarna har gjort något annat än vad socialdemokratiska ministrar tidigare ertappats med.
En tidigare socialdemokratisk justitieminister visade sig ha haft barnflicka som betalades svart. En tidigare näringsminister hade stora aktieposter. Ingen av dem tvingades avgå. Varför kan socialdemokratiska ministrar sitta kvar, men inte borgerliga? Ja, min spekulation är att journalistkåren är mer tillmötesgående med de ministrar som delar deras egna vänsterperspektiv på politik.
Många menar att regeringen Reinfeldt misskötte dessa ”affärer”. Man borde gått ut med informationen direkt vid regeringstillträdet. Men det gjorde man. Problemet var att kraven på hur mycket de nya ministrarna skulle redovisa höjts dramatiskt. Medierna krävde – plötsligt – en mycket mer detaljerad genomlysning av statsrådens ekonomi. Att denna information skulle omfatta parkeringsböter och betalning av TV-licens var något helt nytt i Sverige. Jag misstänker att detta högre krav på genomlysning beror på att massmedierna ville finna nya ”försyndelser” som man kunde hänga ministrar med. Och man letade reda på sådana, exempelvis obetald TV-licens.
Samma sak i fallet med Carl Bildt. Även om han lämnat in listor på ägande, så har kraven successivt höjts på vad som ska redovisas. Allt mer bagatellartade ekonomiska förhållanden har blivit tillräckligt allvarlig sak för att rikta avgångskrav från massmediernas sida. Det senaste exemplet handlade om att Carl Bildt sades göra affärer med krigsförbrytare. Frågor om detta ställdes till statsministern i SVT och sändes i de stora nyhetsprogrammen. Journalisterna ville nagla fast en bild av att Carl Bildt gjorde affärer med krigsförbrytare.
Detta avslöjande om ”anknytning till krigsförbrytare” visade sig vara en aktiefond med fokus på Balkan och som ingår i det svenska pensionssystemet. Carl Bildt hade ingen som helst påverkan på vilka aktier denna aktiefondsförvaltare placerade småspararnas sparkapital i.
Sveriges Television medverkar med andra ord i en aktiv kampanj för att få utrikesministern avsatt – allt byggt på falska anklagelser som blåses upp, förvanskas och görs till sanningar.
Dessa mediedrivna kampanjer mot statsrådens personliga ekonomi har varit framgångsrika. Opinionsmätningarna visar att socialdemokraterna är tillbaka i en stark position medan regeringspartierna tappat väljarstöd.
Men dessa opinionsmätningar är förmodligen till skada för den nya socialdemokratiske partiledaren Mona Sahlin. Hennes siffror kan nu i princip bara gå åt ett håll: nedåt. Höga opinionssiffror för ett parti som nyligen förlorat val kan innebära att krismedvetandet inte infinner sig och att partiet inte drar några lärdomar av varför man förlorade valet. Tecken finns, exempelvis i partiets valanslys, på att socialdemokraterna nu är lika stöddiga som före valförlusten.
Jag anser alltså att Reinfeldts regering varit mycket framgångsrika under sitt första halvår när det gäller sakfrågorna, innehållet i politiken. Men man har samtidigt misslyckats att förmedla sin politik i samhällsdebatten, där man istället tvingats på defensiven i ”affärer” som egentligen inte är några ”affärer”.
I kampen om vilken verklighetsbild svenska folket får genom massmedierna har den nya regeringen mycket att lära. Man måste lära sig att hantera mediespelet, även om det oftast är skuggboxning och bländverk. För även skuggboxning och bländverk påverkar hur medborgarna ser på regeringen.
—
Dick Erixon var tidligere ansatt i Timbro, lederskribent i Finanstidningen, og aktiv i Centern – nå uavhengig debattant og konsulent. Han har også en av Sveriges mest innflydelsesrike blogger.
Liberaleren har tidligere publisert Erixons analyse av riksdagsvalget 2005, i forbindelse med et foredrag han holdt på FRIdemokratenes høstkonferanse.
